Katrine Kielos: Nolans storfilm lär ut det ingen chefskurs klarar

Odysséen är den västerländska litteraturens största berättelse om manlig personlig utveckling. Den tretusen år gamla dikten har nu premiär som storfilm i Christopher Nolans tappning och det är en av de mest ambitiösa filmer som Hollywood någonsin har producerat.

”The Odyssey” är filmad på riktig film (Nolan vägrar digitala kameror), med riktiga skepp och ute på riktiga hav. Matt Damon som spelar huvudrollen har konstaterat att inget han någonsin gjort har varit fysiskt hårdare. Ja, inte ens i närheten.

Det finns inget som - kanske framförallt män -  behöver förstå om ledarskap som inte finns i Odysséen. Alla chefskurser och ledarskapsböcker kan gå och slänga sig själva i papperskorgen. Om det finns en bok som män behöver läsa så är det denna. Och tack vare Chris Nolan (samt att Matt Damon verkar ha varit villig att nästintill dränka sig själv ”det kändes mer som en expedition än en filminspelning” ) behöver de inte ens göra det. 

Gå på bio killar!

Den som minns sin grekiska mytologi från skolan kommer ihåg hur hjälten Odysseus brukade beskrivas som ”slug”. Det var han som lurade grekerna till segern i det trojanska kriget genom att bygga en stor häst av trä, gömma krigare i den och därmed ta sig innanför stadens murar. Men nyare översättningar av boken lyckas bättre med att hitta rätt modernt ord för vad Homeros egentligen är ute efter gällande sin hjältes personlighet. Istället för ”slug” beskrivs Odysseus som ”komplicerad”. ”Tell me about a complicated man” börjar Emily Wilsons översättning från 2018. 

Och vem älskar inte en sådan...

När Odysséen börjar är Odysseus på topp. Han har precis vunnit kriget mot Troja. Han är hjälte, alla hans djärva planer har lyckats. Karriären funkade, bolaget gick bra, pengarna kom in. Han har nått de mål som både han själv och omvärlden ville att han skulle nå. Nu ska han bara hem igen. 

Den lilla detaljen...

För vad hela Odyséen handlar om är att det är detta som är den verkliga resan. Inte kriget som någon annan skickade ut dig i (samhällets förväntningar på män) utan den långa svåra färden hem till vad du verkligen är. 

I tio år irrar Odysseus över haven, jagad av gudar, havsmonster, cykloper och sirener. Han binder sig vid masten. Ror och ror. Överlistar och slåss. Och i princip inget går enligt plan. Allt går åt helvete. Bokstavligen. Hela vägen ner i dödsriket (och upp igen!). Odysseus förlorar alla sina män, sina åror och sin jäkla båt! Ja, till och med sina kläder.

Och det visar sig vara vägen hem.

Att förlora. Misslyckas. Tvingas omvärdera. Först då blir Odysseus någon som kan komma hem och återupprätta verkligt ledarskap i det kungarike han har lämnat. 

Hos Homeros är hjälten inte den som aldrig faller. Hjälten är den som låter motgången förändra honom.

Der här är i grunden en bok om en ledarskapskris. Medan Odysseus irrar på haven står hushållet där hemma på Ithaka utan herre. Sonen Telemachos är för ung och borgen ockuperas av odrägliga friare som äter upp boskapen, dricker vinet och tävlar om Odysseus frus hand. 

Inte av kärlek, utan för att själva kunna ta makten.

Detta är killar som vill ha kronan utan prövningen, auktoriteten utan ansvaret och belöningen utan resan. Antikens kryptobröder eller (dåliga) private equity-grabbar. Killar som konsumerar i stället för att bygga och tar i stället för att tjäna. Män som vill kontrollera riket utan att själva varken ha byggt, försvarat eller förstått det. 

Och ironin är förstås att Odysseus en gång i tiden själv i hög grad var på det här sättet. Men den Odysseus som tillslut landstiger på Ithaka är någon annan. Odysseus har förändrats. Av resan. Av krisen. Av att förlora. Det är en helt annan man som tillslut återvänder.

Känsliga läsare kan ha problem med det extrema våld som Odysseus nu släpper lös mot friarna i borgen. Han skjuter Antinoos genom halsen, sätter en pil i Eurymachos lever och fortsätter skjuta tills de döda ligger i högar. Sedan går han över till spjut och svärd och nöjer sig inte förrän golvet är genomdränkt av blod. 

Scenen bör dock läsas mer symboliskt.

Odysseus rensar sitt kungarike från den primitiva hunger efter makt, status och omedelbar belöning som han själv en gång bar på. Och det kräver kanske lite kraft? Friarna är inte bara män som har ockuperat hans hem. De är delar av honom själv som inte längre kan få styra. 

Men det tar inte slut vid blodbadet. Nej, för att verkligen vara värdig kungariket måste Odysseus nu demonstrera att han klarar av att visa och uttrycka känslor. Vilket är mycket värre! Inte konstigt att Matt Damon nästan dog! 

Det sista provet handlar inte om huruvida Odysseus kan besegra fler fiender utan om han kan låta sig bli igenkänd för den han verkligen är. Innanför rustningen. 

Först känner hunden Argos igen honom. Den gamla hunden har väntat på sin husse i tjugo år och reagerar omedelbart, trots att Odysseus är förklädd. Sedan känner hans amma igen honom (på ett sår han har haft på benet sedan han var  pojke). Till sist testar hans fru honom med berättelsen om deras äktenskapssäng, byggd runt stammen på ett levande olivträd. Kommer Odysseus ihåg denna intima detalj om deras liv och klarar han av att uttrycka hur mycket den betyder för honom?

Alla tre känner igen något som finns under krigaren, kungen och den berömde strategen.

Och Odysseus måste stå kvar och ta emot detta. Han måste acceptera att han är älskad. Att han hela tiden har varit älskad. Inte för något han gjorde och åstadkom. Utan bara för att det bara är så. Vilket förstås är ohyggligt läskigt. Om kärleken inte är kopplad till något du gör eller uppnår har du inte heller någon kontroll över den. 

Men efter detta kommer Odysseus aldrig mer att vara mannen som desperat söker acceptans i arbetet, statusen eller nästa seger. Han kan bli en ledare som skapar riktning och trygghet i stället för att använda makten för att fylla ett outtömligt hål inom sig själv. 

Det senare kan förstås skapa en viss form av tillväxt, häromdagen hörde jag om en riskkapitalfirma som uttryckligen investerade i manliga grundare som antingen var föräldralösa eller hade knappt existerande relationer till sina föräldrar. Tanken var att dessa män besatt rätt sorts desperat “hunger”. Och därmed skulle ge bäst avkastning på pengarna. 

Det var det mörkaste jag hört.

Och svårligen ekonomiskt hållbart. 

Produktivitetsvinsterna i varje organisation som den hemkomne Odysseus leder kommer nämligen att bli enorma. Inga möten måste någonsin börja med att alla måste bekräfta chefens ego. Odysseus behöver inte varje dag få besättningens bekräftelse på att han är den smartaste mannen på skeppet. Han kan lyssna utan att känna sig hotad, delegera utan att förlora sin identitet och låta andra växa utan att själv bli mindre. 

Det är därför som man bör läsa en tretusen år gammal dikt. Vad händer när planen faller, bolaget kraschar, kroppen säger ifrån, skilsmässan är ett faktum och ingen av dina planer längre funkar? Odyséen svarar att det är då det börjar. Detta är resan.

Skillnaden mellan att erövra ett kungarike - och att faktiskt vara värdig att leda det.