Niklas Ekdal: ”Fläskvalet” kan bli dyrt för alla

Med något enda mandats skillnad mellan blocken kan det slutgiltiga resultatet dröja till på onsdag. Lika stor är osäkerheten i den allt överskuggande regeringsfrågan. Magdalena Andersson ser, trots en svag valrörelse för egen del, ut att samla knappast möjliga majoritet. Återstår i så fall utmaningen att bilda regering med ett underlag fullt av röda linjer.

”Vi har inte bråttom med regeringsbildningen”, sade Ulf Kristersson på valnatten; ”Rätt är viktigare än fort”. Det innebär i klartext att han kommer att flörta med Centern, på samma sätt som Magdalena Andersson kommer att flörta med Kristdemokraterna.

Vad facit blir i till exempel skattepolitiken är skrivet i stjärnorna. Centern och Vänsterpartiet är ju den ekonomiska politikens motpoler. Att de hamnat i samma båt beror på att valet blev en folkomröstning om Sverigedemokraterna, för eller emot.

Paradoxerna slutar inte där. Moderaterna har under mandatperioden halverat matmoms och priser i kollektivtrafiken, subventionerat el och bensin och gått till val på ”gratis” förskola – stimulanser som blir hart när omöjliga att backa ifrån, särskilt för en socialdemokratisk regering.

Ett paradigmskifte

Här kan man verkligen tala om ett paradigmskifte. Stabiliseringspolitiken har flyttat från makro- till mikronivå. Samtidigt har trovärdigheten i det finanspolitiska ramverket urholkats, som om 90-talskrisen aldrig hänt och Lindbeckkommissionen aldrig räddat Sverige från kortsiktighetens förbannelse.

Expertisen är inte imponerad. Ekonomen Klas Eklund beskriver valrörelsen som den sämsta han upplevt. Företagarnas VD dömer ut ”swishpolitiken”. En före detta ordförande i finanspolitiska rådet talar om ”intellektuell regrediering”.

Ekonomiprofessorn Lars Calmfors noterar hur regeringen räknat med ett underskott på 2 procent av BNP i det finansiella sparandet 2027; ”Alldeles för mycket i ett läge när resursutnyttjandet i ekonomin väntas bli normalt.”

Likt många andra beklagar Calmfors också fokuseringen på hushållens plånböcker här och nu, i stället för den långsiktiga tillväxten. Näringslivselitens varningar för en skattechock – deras tydligaste ställningstagande sedan löntagarfonderna på 80-talet – lär dock göra intryck på nästa regering, oberoende av sammansättning.

De partier som väckt mest känslor i valet är SD, L och V. Socialdemokraters och moderaters rockad på centrala områden, i slående kontrast till egen ideologi och tradition, imponerade inte på väljarna. Magdalena Andersson lade sig så nära Tidös kriminal- och flyktingpolitik det bara gick, och tog varje chans att betona tillväxten i teorin. Finansminister Elisabeth Svantesson lät stundom som en polerad version av Donald Trump: 5000 dollar till varje medborgare om vi vinner valet! I bägge fallen är det tydligt att väljarna inte ”känt igen partiet”.

Sveriges politiker har sålt grisen innan den är slaktad, och cashat in premien. Valet 1952 borde fungera som påminnelse om att politiken inte var bättre förr, men det enda som kan konkurrera med nostalgin i dessa dagar är löfteskarusellen.

Uppenbar svensk akilleshäl i nästa kris

Även om konjunkturuppgången håller vad den lovar, vilket är långt ifrån säkert, kan valrörelsens spenderbyxor snart ersättas av tagelskjorta. Den omvärld som varit så frånvarande i debatten präglas av sällan skådad osäkerhet.

Krigen i Ukraina och Mellanöstern går mot crescendon under hösten. Donald Trump agerar alltmer surrealistiskt inför de mellanårsval som republikanerna ser ut att förlora. USA sliter med räntan på sin astronomiska statsskuld medan Kina fastnat i en statsdirigerad exportfälla – två sidor av samma globala balansproblem.

Vad gäller offentlig skuldsättning (35 procent av BNP) står Sverige relativt starkt om världsekonomin skakar, vilket Ulf Kristersson ofta betonat i valrörelsen. Desto tystare har det varit om hushållens skulder. På nivån 90 procent av BNP, dubbelt så mycket som för 30 år sedan, utgör de en uppenbar akilleshäl i nästa kris.

Väljarna har invaggats i falsk trygghet. Men överoptimistiska, överexponerade partiledare kan nu ersättas av en ny huvudrollsinnehavare: riksdagens talman.

Hur många rundor med fika ska det krävas för att få till en ny regering? Efter valet 2018 tog det 134 dagar, längst tid i svensk historia. Världsrekordet hålls dock av Belgien, där motsvarande process tog 541 dagar efter valet 2010.

Sverige kan förhoppningsvis bättre. Men jag skulle inte sätta en grispremie på det.